För så där 23 år sedan stod man här med en liten kille och försökte lära honom stå på skridskor. Entusiastisk och påhejande. Det kunde ha blivit en hockeyproffs av han som jag stod här med då.... 1½ år senare stod man där igen med en ny liten människa som jag skulle lära stå på en tunn skena av stål. Så gick det 5 år och det var dags igen. En ny liten tjej skulle läras upp - alla tre som samma isbana.
Nu har det som sagt gått 23 år sedan första gången och det är dags igen. Nu är det en arvinge till hon som föddes 1990 som skall lära sig stå på dessa obarmhärtigt smala skenor av stål. Samma lärare med lika stor entusiasm, ivrigt påhejande som ändå tyckte det va skön att få heja på utan publik. Halt tyckte lilla Jesaja. Halt tyckte morfar. Men så - efter 5 minuter upptäckte den gamle att den unge kunde stå själv på den osandade isen - obarmhärtigt halt, men han fixade det. Tänk så snabbt man lär sig vid 23 månaders ålder. Det tar något längre tid för läraren och fotografen att lära sig nya saker. Om han nånsin kan lära sig nåt nytt som är så svårt som att - från ingenstans - kunna står på ett par skridskor på en knottrig Skärpeis.
Dessa små medmänniskor är vidunderliga skapelser ..... och så har det alltid varit. Även då en morfar va liten :-)
Alla föräldrar är med om samma sak - vid olika tidpunkter. De flesta mor- och farföräldrar får också upplevad samma sak också - ändå alltid lika fashinerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar