Jag har ibland reagerat över barn som verkat vilsna där jag förut bott i Farsta Strand. Alldeles i närheten av min bostad låg en liten krog. Där satt alltid människor och såg ut att ha det trevlig.
För någon vecka sedan då jag gick från tvättstugan såg jag en liten kille (6-8 år) sitta på en bänk och han såg ledsen ut. Min feghet gjorde att jag passerade med att endast säga hej. Efter någon halvtimme var det dags att går till tvättstuga igen. Då satt han kvar, minst lika ledsen. En bit därifrån satt föräldrarna och hade det jättetrevlig. Grabben hade en lillebror på en 3-4 år som sprang omkring, mindre bekymrad. Nu gjorde jag vad jag kunde att få en kontakt med grabben, vi hejade i alla fall på varandra och jag frågade om allt var okey, men han satt med nedböjt huvud och ledsna ögon. Jag stod kvar och då han inte gjorde något försök att besvara min närvaro så jag gick till slut min väg.
Jag var ledsen - och grabben fanns med i min kvällsbön. Jag hoppas livet ska vara snällt mot honom och att han ska finna stöd hos andra vuxna, särskilt det stunder då föräldrarna känner behov av att ta med honom till krogen för att de själva ska få ha kul.
Nu har jag flyttat till Hässelby, bor återigen granne med en kvarterskrog (vilket jag tycker är trevligt) men i går blev jag ledsen då jag från min balkong kan se barn som får roa sig helt på egen hand en sen lördagkväll. Föräldrarna verkade även här ha minst ett intresse som för tillfället hade företräde för barnen.
Alldeles för många barn har en tuff uppväxtmiljö....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar