Denna vecka är en ovanlig vecka i mitt liv. Det är en vecka med en flera uppbrott på grund av att jag flyttar från Örnsköldsvik eftersom jag strax byter jobb.
"Varje" måndakväll - under en massa år - har jag suttit med i denna orkester och spelat brassmusik. Pingst-Brass har alltså varit en viktig del i mitt liv. Musiken är ju själva motorn men det jag värdesatt mest är gemenskapen med alla polare i orkestern. Som trombonist är det givetivs gemenskapen med trombonpolarna Anders, Elisabeth, Peter, Bengt och Petter som varit djupast men i hela orkestern råder en djup och äkta värme. Jag tar med mig många goda, roliga och varma minnen och räknar givetvis att ta med mig trombonen då jag åker till Örnsköldsvik och hälsar på. Ett, tu, tre så sammanfaller besöket med en spelning och då hoppas jag få hoppa in och lira med gänget.
Just nu ringer en - för mig okänd - Örnsköldsviksbo och framför sitt tack för de insatser hon tycker jag gjort i kommunpolitiken. Dessutom gillar hon mitt favoritordspråk som jag lämnade till lokaltidningen då de gjorde en intervju. Här får ni den också:
"Att enbart klaga är som att gunga gungstol - man har något att göra men man kommer ingen vart"
Jag ser redan fram emot att du dyker upp igen, du kan bara tänka dig hur ordningen i bastromboneväskan skulle vara om du inte kommer och styr upp det hela emellanåt ;)
SvaraRaderaFörutom detta viktiga uppdrag så har du en hel del annat att bidra med också!
Vi syns på tromboneraden!